Header

Postad i: Skrivande

I ett av alla förhör hos polisen berättar man vad som har hänt. Vår berättelse. Vår upplevelse. Det som ingen annan kan ta ifrån oss. Man berättar sanningen.

Sanningen i min berättelse om hur han började ta sig närmare min kropp, viskade i mitt öra och sa "jag vet att du vill" - trots att jag tidigare, flera gånger sagt nej och åter igen, nej. Och jag säger det igen - nej. Och det är som om han aldrig har fått ett nej tidigare, som om det helt plötsligt blir till en utmaning för honom att ändå få som han vill. Den kvällen. Den natten. Jag berättar i detalj för polisen hur han då greppar tag i min handled med sin vänstra hand medan han på något sätt håller fast min andra hand med hjälp av tyngden från hans kropp. Hans äckliga kropp. Jag lyckas komma loss så han tappar greppet, men han lyckas få tag i mig igen och gör om samma sak - fast nu håller han hårdare. Nej säger jag. Sluta, jag vill inte. Och försöker ta mig loss. Nej säger jag många gånger till - i panik. Tills han håller fast mig så hårt att han med sin högra hand tar sig friheten att föra in sina fingrar mellan mina ben. Jag försöker en gång till, men det är som om han inte hör mig, som om jag inte finns och jag kommer verkligen inte loss. I samma stund försvinner jag någon annanstans. Det blir alldeles tyst i mitt huvud och jag hör inte ens mina egna tankar. Allt i min värld stannar upp och läggs på is. Och det blir kallt, i hela min kropp. Det känns som en mardröm. Jag vet inte vad som händer med mig, men det är som om jag lämnar min egen kropp åt det där rovdjuret. Han som varken hör eller ser mig. Det är som om jag ger upp på mig själv, för jag vet att han redan har bestämt sig och jag känner mig så brutalt livrädd att jag på något sätt blir alldeles likgiltig och tom. Sen känner jag, när han kommer in i mig och det är ett sånt äckel av känslor att jag på något sätt inte klarade av att hantera dem så jag försvinner bort igen, långt bort. Min kropp är där. Min kropp våldtas under en man. Men jag är inte där.

Men vår berättelse är inte tillräckligt mycket bevis i polisförhöret. Det spelar ingen roll att vi framför en vilt främmande människa blottar oss nå så fruktansvärt. Dem vill ha fynd. Men dem kan finna hans DNA i oss, på oss och på våra kläder men det är ändå inte ett tillräckligt starkt bevis i en eventuell rättegång. För vi kunde ha haft en utmanande klädsel den kvällen, natten, morgonen eller dagen. Vi kunde ha gett honom vibbar. Vi kunde ha haft sex med någon och sedan ångrat oss. Vi kunde bara ha druckit lite för mycket. Vi kanske bara överdrev. Det kanske inte var så allvarligt ändå.

Så jag har länge undrat över just detta: om varken berättelser eller DNA är tillräckligt övertygande för att dem där jävlarna ska få stå till svars för det brott dem begått, vad är det då som krävs? Ska man mitt under en våldtäkt, lyckas tänka klart och agera rationellt genom att greppa telefonen och filma det som händer, utan att förövaren märker det? Och skulle man nu lyckas klara av det, så skulle det ändå vändas emot oss.

För hur vi kvinnor än gör. Hur många vi än är som anmäler. Som gör det som samhället säger och har sagt i evigheter att vi ska göra när någon utsätter oss för ett sexuellt övergrepp - när någon tar sig friheten till vår kropp och utför en brottslig handling, så spelar det ingen roll. Det spelar ingen som helst roll, att så många utsatta idag inte ens överväger att gå till polisen. För vi vet på något sätt att det är okej för män att göra så emot oss. För dem kommer alltid att komma undan, hur vi än vrider och vänder på det.

Jag hade från början inte tänkt att följa #metoo vågen som sprids på sociala medier just nu. Jag tänkte att jag inte orkade. Jag orkade inte känna dem där känslorna igen. Dem känslorna som väller över hela mig och drar isär min kropp varje gång jag läser en text om ett sexuellt övergrepp under en instagrambild. Men på något sätt känner jag mig skyldig till att delta, för att dra mitt strö till stacken. För att visa världen. För att visa männen. För att visa alla. Hur många vi egentligen är tillsammans.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Postad i: Resor

Nu har vi ätit frukost och ska lägga oss vid poolen ett tag och nu på förmiddagen har vi bokat in femtio minuters massage. Eller snarare stress relax massage. Idag är också vår sista heldag här för imorgon går flyget tillbaka till vårt avlånga land. Tyvärr.

Likes

Comments

Postad i: Resor

Som jag nämnt tidigare så hade vi planerat en dagstur över till Bosnien nu när vi är så nära. Vi åkte tillsammans med vårt resebolag och jag har verkligen velat åka till Bosnien så himla himla länge. På bilden ovan står vi på gränsen mellan Kroatien och Bosnien och väntade på att polisen skulle granska våra pass så att vi fick åka in i landet.

Så himla fint.

När vi väl kom fram så fick vi en guide som guidade oss genom Mostar. Har ni inte lyssnat på "Slaget om Mostar" på p3 dokumentär så gör det!

Vi fick gå in i en jättefin moské.

Här är jag framför Mostars stolthet.

Det fanns så fina saker att köpa! Jag kom tillbaka till hotellet med lite prylar som jag kan visa i ett annat inlägg.

Sedan satte vi oss på en restaurang i den enorma värmen. Det var brutalt varmt i Bosnien jämfört med här i Kroatien, men man ska inte klaga. Till lunch åt vi cevape, vilket jag älskar. Jag tyckte E såg så gullig ut på denna bild. Han har som sagt rakat av sig allt hår, som nu börjat växa ut och han ser helt plötsligt väldigt ung ut.

Vi åt till denna utsikt. Hur fint?

Min jugge ❤

Innan vi åkte tillbaka till Kroatien så hittade jag en blå fanta som jag var tvungen att smaka.0

Är jätteglad över att vi åkte och det kommer garanterat bli fler gånger då E som sagt kommer därifrån. Det har varit så kul att se honom i hans right elements, han pratar ju samma språk som dem gör både i Bosnien (obviously) och i Kroatien.

Nu ska vi sova! Godnatt.



Likes

Comments

Postad i: Resor


Gissa hur underbart det är att starta dagen såhär... behöver jag ens förklara? Jisses.

Till dig som undrade vilket hotell vi bor på så heter det tui sensimar makarska. Det är ett barnfritt hotell och enligt min mening rätt lyxigt och härligt. Till frukost serveras det alltid champagne. Också helt fantastiskt såhär på semestern.

Likes

Comments

Postad i: Resor


Här är lite bilder från gårdagen. Vi var ute och gick i lilla byn Igrane som vårt hotell ligger i, verkligen hur mysigt och lugnt som helst!

Vi åt också god mat vid stranden och för min del så blev det pizza då det är bland det godaste jag vet. Kommer aldrig att tröttna på det. E drack en öl till maten och jag drack en favorit när jag är utomlands: pina colada.

Likes

Comments

Postad i: Resor

Hej på er! Nu är vi framme i paradiset. Det gick snabbt att flyga så jag satt vaken hela vägen, lyssnade på musik och kollade ut bland molnen. Harmo är bara förnamnet.
Vi kom fram väldigt sent till hotellet, runt 00.30, så vi gick och la oss på en gång.

När jag sedan vaknade på morgonen runt sju så var E borta. Då visade det sig att han var på gymmet, hurtig som han är! Själv låg jag kvar i sängen och drog mig ett tag till innan vi drog vidare upp till frukosten - som var helt underbar.

Hotellrummet är jättefint och lite annorlunda.


Det bästa är att vårt hotellrum har en så kallad swin up. Så på förmiddagen var vi nere på stranden och resten av dagen solade vi utanför oss och badade i poolen.


Jag gillar rummet! Och även hotellet som är relativt nyrenoverat, fräscht och modernt. Nu har jag en sovande E på min mage och ska strax släcka lampan och sova jag med. Hörs imorgon! Puss.


Likes

Comments

Väskorna är packade och nu sitter vi i bilen påväg till Arlanda. Har precis också sagt hejdå till lilla Mira som vi lämnat med mormor.

Likes

Comments

Postad i: Resor


Nu är det inte långt kvar, imorgon så åker vi! Jag ser verkligen framemot denna resa då jag länge länge länge velat åka till Kroatien samt Bosnien som vi också ska klämma in och det sistnämnda känns viktigt för E då han kommer från Bosnien och är född där. Sedan ser jag framemot att få komma bort tillsammans med honom. Det är fjärde gången vi reser tillsammans men andra gången som vi reser bara han och jag. Förra året var vi i Cypern men hela den resan blev så konstig just för att planet var försenat i fjorton timmar samt att vi bokade så himla spontant.



Jag kommer ihåg att det var en torsdag på jobbet och vi båda visste att vi skulle gå på semester dagen efter. Så kommer han fram till mig och berättar att han hittat en bra resa och att vi flyger dagen efter. Jag ville bara bort från Sverige just då så jag sa: kör. Efter jobbet behövde vi stresshandla sånt man behöver ta med sig, han var tvungen att köpa en ny resväska och ja, allt blev verkligen i sista sekunden.

Jag kunde heller inte sova natten innan, som i vanlig ordning när jag ska resa. Jag har alltid resfeber av någon anledning men jag är inte det minsta flygrädd eller något sådant. Så när vi väl kommer till Arlanda dagen efter så ser vi att planet som ska gå 17.00, är försenat till 19.00. Det är lugnt tänker vi. Vi checkar in bagagen, äter en god middag och går in innanför tullarna. När vi sedan sitter vid gaten och ska få gå fram i kön för att gå in i planet, så säger dem att vi ska avvakta och så säger dem i två timmar, tills dem sedan säger att det är fel på planet och att vi behöver vänta ytterligare en timme. Den där timmen går och då får vi reda på att planet är försenat till morgonen där på och vi får inte hämta ut våra bagage, utan vi får alltså sitta på Arlanda hela natten. Så när vi väl var framme i Cypern så hade jag inte sovit på två dygn och då la min kropp fullständigt av då jag har UMS och inte fått någon återhämtning.



Bilder lånade härifrån.


Så, till saken - nu ska vi faktiskt resa med samma flygbolag som sist och jag hoppas verkligen att allt går felfritt denna gång. Jag håller mina tummar och tår.

Likes

Comments

Instagram@jennhyolsson